Högsta domstolen meddelar inte prövningstillstånd i mål med samlat störningskrav

I en pågående tvist i Attunda tingsrätt mellan NCC och Upplands-Bro kommun har NCC framställt ett så kallat samlat störningskrav. Tingsrätten avslog ett av kommunen framställt yrkande om avvisning av NCC:s talan. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd. Även Högsta domstolen har nu beslutat att inte ge prövningstillstånd. Kan detta vara slutet på diskussionen om tillåtligheten av samlade störningskrav?

I den pågående tvisten i Attunda tingsrätts mål nr T 3543-21 har NCC framställt krav på bland annat ersättning för merkostnader (även kallade indirekta kostnader eller följdkostnader) på grund av störningar. Ersättningskravet vilar på i första hand bestämmelsen om väsentlig rubbning, i andra hand regleringen om likställt ÄTA-arbete och, i sista hand, bestämmelserna om ersättning för kostnader orsakade av hinder. NCC har, i vart fall delvis, framställt kravet som ett så kallat samlat störningskrav eller global claim, det vill säga har begärt ersättning med ett samlat belopp som ett antal störningar påstås ha lett till och alltså inte angett något belopp för varje enskild störning. Möjligheten att framställa sådana krav är omdiskuterad.

Kommunen yrkade att NCC:s talan i den aktuella delen skulle avvisas. Enligt kommunen uppfyllde den inte kraven i 42 kap. 2 § rättegångsbalken på ett bestämt yrkande och en utförlig redogörelse för de omständigheter som ligger till grund för yrkandet. Kommunen menade att det krävs att NCC redogör för varje enskild störning och vilken påverkan och kostnad den fått. Kommunen ansåg sig inte närmare kunna bemöta NCC:s talan så som den var utformad och förutsåg även problem i rättskraftshänseende.

NCC bestred avvisningsyrkandet och menade att bolagets talan var tillräckligt preciserad med avseende på yrkande och grunder.

Tingsrätten konstaterade kort att stämningsansökan innehåller ett tydligt yrkande samt en redogörelse för ett flertal omständigheter som är kopplade till parternas avtal och som NCC åberopar till grund för sitt yrkande. Tingsrätten bedömde därför att stämningsansökan uppfyller kraven i 42 kap. 2 § rättegångsbalken och avslog avvisningsyrkandet.

Kommunen överklagade beslutet till hovrätten, som inte meddelade prövningstillstånd.

Kommunen lät sig inte nöjas med det utan överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen, som alltså likt hovrätten nu har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.[1]

Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att domstolen prövar överklagandet eller om det finns synnerliga skäl, såsom grund för resning eller om domvilla (grovt rättegångsfel) förekommit.[2] Att ett hovrättsavgörande är felaktigt innebär däremot inte i sig något skäl för dispens.[3] Värt att notera är att Högsta domstolen får meddela prövningstillstånd – att det finns förutsättningar för prövningstillstånd innebär alltså inte att sådant tillstånd också måste beviljas.[4]

Reglerna om prövningstillstånd i Högsta domstolen präglas av stor restriktivitet. Ett beslut av domstolen att inte meddela prövningstillstånd kan därför i princip inte tillmätas något som helst prejudikatvärde.[5] Högsta domstolens beslut att inte ge prövningstillstånd i det aktuella målet behöver alltså inte betyda att den höll med underrätterna i sak. Tillståndsfrågan tycks dock inte ha varit helt given. I 95 procent av fallen prövar Högsta domstolen frågan om prövningstillstånd på en ledamot.[6] I det här fallet hade frågan hänskjutits till föredragning för tre ledamöter. Sammansättningen beror på tillståndsfrågans svårighetsgrad.[7]

Även om det alltså inte kan dras några egentliga slutsatser med anledning av Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd kan det konstateras att tingsrätten avslog avvisningsyrkandet utan någon närmare motivering och att hovrätten – som till skillnad från Högsta domstolen ska meddela prövningstillstånd om det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens beslut, vilket är ett lågt ställt krav som innebär att alla avgöranden som bedöms som tveksamma ska tas upp till prövning[8] – måste ha hållit med tingsrätten om att NCC:s talan var förenlig med rättegångsbalkens krav på yrkanden och grunder. Låt oss hoppas att detta är tillräckligt för att sätta punkt på diskussionen om tillåtligheten av samlade störningskrav så att fokus kan läggas på vad de här tvisterna framför allt handlar om – bevisfrågor.

Fotnoter

[1] Se Högsta domstolens beslut den 28 september 2023 i mål nr Ö 7327-22.

[2] Se 54 kap. 10 § rättegångsbalken. Bestämmelsen gäller även när – som i det här fallet – överklagandet gäller ett beslut av en hovrätt att inte meddela prövningstillstånd. Då gäller frågan strängt taget tillståndsfrågan i hovrätten. Praxis tycks dock vara att Högsta domstolen ger prövningstillstånd när det finns prejudikatskäl i själva saken, se Welamson och Munck, Rättegång VI. Processen i hovrätt och Högsta domstolen, JUNO version 6, 2022, s. 159.

[3] Se a.a. s. 154.

[4] Se ”Swefilmer” NJA 2019 s. 501 p. 15.

[5] Se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, JUNO version 94, 2023, kommentaren till 54 kap. 10 §.

[6] Se Högsta domstolens verksamhetsberättelse för år 2022, s. 47.

[7] Se 3 kap. 5 a § rättegångsbalken, prop. 2008/09:117 s. 43 och Welamson och Munck, a.a. s. 160 f.

[8] Se 49 kap. 14 § rättegångsbalken och ”Den vidaresålda bilen” NJA 2019 s. 151 p. 11.