Nålsögat går att passera

Av standardavtalen AB 04/ABT 06 följer att entreprenadtvister över 7 875 000 kr (150 prisbasbelopp, år 2023) ska avgöras genom skiljeförfarande enligt lagen (1999:166) om skiljeförfarande. Det är vanligt att parter gör avsteg från detta och i ett skiljeavtal avtalar om att alla tvister ska lösas genom skiljeförfarande. En anledning till det kan vara önskan om ett snabbare avgörande än i allmän domstol. När skiljenämnden meddelat skiljedom är nämligen utgångspunkten att den ska stå sig och inte kunna angripas. Högsta domstolen beskrev i en nyligen meddelad dom ”När en skiljedom meddelats är den i materiellt hänseende slutlig och bindande och den kan inte överklagas i vanlig mening”. Huvudregeln är alltså att prövning sker en gång, men finns undantag med stöd av lag? 

Det gör det naturligtvis, om än med begränsade möjligheter som kan liknas vid ett nålsöga. Om det förekommit något formellt fel vid handläggningen eller om det annars finns anledning att ifrågasätta om förfarandet skett på ett korrekt sätt kan skiljedomen angripas genom att väcka talan vid domstol. En part kan hävda att skiljedomen är ogiltig (33 § lag om skiljeförfarande). Ogiltighet kan göras gällande utan tidsbegränsning och ska beaktas av domstolen även om part inte påtalat den. Det kan avse hela eller delar av skiljedomen och syftar till att skydda ett allmänt intresse eller en tredje mans intresse. Ett annat alternativ för en part är att klandra skiljedomen för att den innehåller fel som medför att den ska upphävas (34 § samma lag). Det ska ske inom två månader från det att part fick del av domen. Bestämmelsens syfte är att skydda parterna i skiljeförfarandet. Invändning mot handläggning måste ske redan under själva skiljeförfarandet. I annat fall prekluderas, bortfaller, möjligheten.   

Den första ogiltighetsgrunden är att skiljedomen omfattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän (bristande skiljemässighet). För att veta om något får prövas av skiljemän eller inte kan fråga ställas om parterna vid tidpunkten för domens meddelande hade rätt att träffa en förlikning i frågan. Om svaret är ja finns normalt sett ingen ogiltighet på den grunden.  

Den andra ogiltighetsgrunden är att skiljedomen är ogiltig om domen eller det sätt på vilket den har tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (oförenlighet med ordre public). Regeln ges i allmänhet en snäv tillämpning och omfattar endast höggradigt stötande fall. Ogiltigheten drabbar bara skiljedomar där elementära processuella rättsprinciper blivit åsidosatta. Principen innebär bland annat att en utländsk rättsregel kan vägras tillämpning eller ett utländskt avgörande vägras erkännande och verkställighet. Det kan ta sikte på skiljedomens innehåll, själva genomförandet av skiljeförfarandet eller de förutsättningar som skiljedomen grundar sig på. Några exempel är att skiljedomen föreskriver att part ska utföra en prestation som är förbjuden i lag eller att den vinnande parten åberopat falsk bevisning och med stöd av den vunnit tvisten.   

Den tredje ogiltighetsgrunden avser att skiljedomen ska vara skriftlig och undertecknad av skiljemännen.  

När det gäller klandertalan finns i 34 § lag om skiljeförfarande sju angivna klandergrunder som kan åberopas. Det kan vara fråga om att det saknas ett giltigt skiljeavtal (saknas helt eller inte omfattar de frågor som prövats), att dom meddelats efter den tid som parterna bestämt, att skiljenämnden har överskridit sitt uppdrag och det sannolikt inverkat på utgången, att skiljeförfarande inte borde ägt rum i Sverige och att en skiljeman har utsetts på fel sätt eller varit obehörig (exempelvis jävig). Slutligen finns en samlingsbestämmelse som omfattar handläggningsfel under förutsättning att felet dels har skett utan parts vållande, dels sannolikt har inverkat på utgången. Med handläggningsfel avses ett fel i själva förfarandet från skiljenämndens sida. Felaktiga juridiska bedömningar omfattas inte.  

I december 2022 gjorde Högsta domstolen något så ovanligt som att, med ändring av hovrättens dom, ogiltigförklara två skiljedomar. Det skedde efter att ett förhandsavgörande inhämtats från EU-domstolen. Tvisten avsåg ett investeringsskyddsavtal (investeringsskydd handlar om att ge de som vill investera utomlands ett grundläggande skydd för sina investeringar, så att de vågar genomföra investeringen i det aktuella landet). EU-domstolen har tidigare slagit fast att en skiljeklausul enligt ett s.k. EU-internt investeringsavtal som tillåter investerare i den ena medlemsstaten att inleda ett förfarande mot den andra medlemsstaten vid en skiljenämnd vid tvist om investeringar är ogiltig. EU-domstolen fann nu att unionsrätten även hindrar nationell lagstiftning som tillåter att en medlemsstat ingår ett särskilt skiljeavtal med en investerare från en annan medlemsstat som gör det möjligt att fortsätta ett skiljeförfarande som tidigare inletts med stöd av en ogiltig skiljeklausul enligt ett investeringsavtal.  

Ogiltighetsgrunden som Högsta domstolen hänvisade till var den andra ogiltighetsgrunden – oförenlighet med ordre public. Domstolen uttalade bland annat att den skiljeklausul som var under prövning kunde leda till att skiljenämnder avgör tvister som avser tillämpning eller tolkning av unionsrätten (EU-rätten). Sådana tvister ska dock avgöras av allmänna domstolar. Skiljedom som meddelats med stöd av sådan skiljeklausul ansågs ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom den är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar rättsordningen i unionen och därmed också i Sverige. Det kan konstateras att tråden tog sig genom nålsögat den här gången!