Juristkrönikan: ”Gör inte som jag!”

Artikel av advokaten Johan Rosén, först publicerad i Byggvärlden.

Varför uppstår det så ofta energi- och tidskrävande diskussioner och ibland regelrätta tvister om tid och pengar i byggprojekt? Och vad kan man göra för att undvika detta?

Efter 21 år på AG Advokat med daglig hantering av dylika frågor borde jag onekligen kunna ge ett bra svar. Så när jag väl får frågan brukar jag lägga ut texten länge och väl om att A och O är dels tydlig kommunikation under byggskedet, dels att man alltid träffar glasklara avtal. Med avtal menar jag inte bara själva kontraktet, utan detsamma gäller förstås den stora mängden avtal/överenskommelser som parterna träffar efter att själva kontraktet skrivits på. Dessa rör ofta produktionsfrågor, ÄTA-regleringar, färdigställandetiden, forceringar m.m.

Med en mild bror-duktig-attityd förklarar jag vidare för frågeställaren att allt dessutom givetvis måste dokumenteras i skrift, annars får man liksom skylla sig själv när man i efterhand visar sig ha helt olika uppfattning om vad man egentligen hade enats om. Slutligen, kan jag ibland tillägga, är det inte tillräckligt med skriftlig dokumentation, det gäller också att säkerställa att överenskommelsen dokumenteras mellan rätt personer, dvs. personer som är behöriga att hantera saken.

Så, för några år sedan fick jag möjlighet att praktisera mina extraordinära kunskaper om hur överenskommelser i ett byggprojekt lämpligen bör hanteras. Det gällde inte något väldigt komplext och omfattande projekt, utan en lättare uppfräschning och renovering av gästhuset på sommarboendet i Skåne. Eftersom jag aldrig själv använder huset och då det dessutom bebos av mer eller mindre välkomna gäster kanske högst tio dagar per år var jag inte särskilt motiverad att investera några jättebelopp.

Eftersom huset som sagt ligger i Skåne och jag själv bor i Stockholm så anlitade jag trots min bristande investeringsvilja en projektledare (vi kan kalla honom Magnus) som på plats kunde hantera anlitade entreprenörer. Några dagar efter byggstart kom frågan upp om hur jag ville göra med det gamla, spruckna och ojämna betonggolvet. Skulle golvet bara fräschas till lite, eller ville jag kanske flytspackla och efterbehandla det så att gästerna fick njuta av att sätta ner fötterna på ett slätt, jämt och ganska tjusigt golv? För att kunna ta ett beslut frågade jag Magnus om vad flytspacklingsalternativet skulle kosta och fick då svaret ca 12 000 kr. Efter viss vånda beslutade jag mig för att gästerna ändå fick vara värda den investeringen. Som ni säkert anar dokumenterades inte det hela skriftligt, inte ens genom en enkel mailbekräftelse.

När jag sen fick min månatliga faktura från byggentreprenören kunde jag konstatera att golvrenoveringen snarare hade kostat 25 000 kr. Jag ringde – lätt upprörd – upp VD:n och frågade hur de hade tänkt här. Han höll med om att han hade sagt ca 12 000 kr till Magnus, men menade att han också hade förklarat att det bara avsåg materialkostnaden. Jag ringde därefter Magnus, som något besvärad förklarade att han inte hade någon klar minnesbild.

Efter viss småbitter mailväxling och något telefonsamtal enades jag med entreprenören om att vi skulle dela på skillnaden mellan 12 000 kr och 25 000 kr, en inte helt ovanlig lösning vid dylik kohandel. Jag kunde i efterhand konstatera att min slarviga avtalshantering hade kostat mig både onödig tid, negativ energi och en trist oväntad merkostnad. Förutom att jag trots allt fick ett fint golv som gästerna verkar vara nöjda med, är det dock en fördel att jag numera kan besvara frågan om hur man ska bära sig åt för att minimera tvistigheter i byggprojekt med att kort och gott konstatera; gör inte som jag.