Entreprenörens rätt till ersättning vid beställarens obefogade hävning

Beställarens rätt att häva ett entreprenadkontrakt där parterna har avtalat om AB 04 eller ABT 06 regleras i kap. 8 § 1 i båda standardavtalen. Vid sidan av detta anses beställaren ha rätt att häva kontraktet även med stöd av allmänna rättsprinciper. Rent generellt är det i mer särpräglade situationer som hävning får ske. Typiskt sett krävs ett väsentligt avtalsbrott från entreprenörens sida. Det är inte ovanligt att det i efterhand visar sig att det egentligen inte fanns grund för hävning, dvs. att hävningen var obefogad. Entreprenören kan i sådana fall ha rätt till ersättning för skada som denne drabbats av till följd av den obefogade hävningen. Hur ersättningen ska beräknas är emellertid inte helt klart.

I kap. 8 § 7 i båda standardavtalen finns en bestämmelse om entreprenörens rätt till ersättning för skada vid hävning. Bestämmelsen lyder:

Om kontraktet hävs enligt § 2 p. 1–6 i detta kapitel är beställaren, utöver att betala ersättning för vad entreprenören utfört av entreprenaden, skyldig att ersätta den skada som hävningen åsamkar entreprenören.

Bestämmelsen gäller alltså när entreprenören har hävt kontraktet enligt vissa specifika grunder i § 2, som reglerar entreprenörens rätt till hävning vid bl.a. olika typer av kontraktsbrott. Enligt ordalydelsen reglerar inte bestämmelsen entreprenörens rätt till ersättning vid beställarens obefogade hävning.

Enligt allmänna rättsprinciper brukar en obefogad hävning anses utgöra ett avtalsbrott som berättigar till ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset, vilket innebär att den skadelidande parten ska få samma ekonomiska utbyte av kontraktet som om det hade fullgjorts. Det innefattar bl.a. rätt till ersättning för utebliven vinst.

En fråga som ibland aktualiseras och i några fall har prövats i domstol är om ersättningen till entreprenören vid beställarens obefogade hävning ska beräknas enligt slutavräkningsregeln i kap. 6 § 11 i båda standardavtalen. Bestämmelsen lyder:

Efter entreprenadtiden skall slutavräkning ske mellan summan av tillägg och summan av avdrag. Om denna avräkning resulterar i att värdet av avgående arbeten överstiger värdet av tillkommande arbeten, skall
10 % av skillnaden gottskrivas entreprenören.

Om skillnaden mellan värdet av avgående och tillkommande arbete överstiger 20% av kontraktssumman, skall entreprenören utöver vad som föreskrivs i första stycket erhålla skälig ersättning för den uteblivna vinst som belöper på den del av skillnaden som överstiger 20 %.

I underrättspraxis har frågan entreprenörens rätt till ersättning på grund av beställarens obefogade hävning bedömts på olika sätt. Svea hovrätt har i två fall tillerkänt entreprenören ersättning beräknad enligt slutavräkningsregeln. Omständigheterna i de olika fallen skiljer sig åt något.

I det första fallet, som är från 2016, hade entreprenören hävt för egen del (”mothävt”) på den grunden att beställarens obefogade hävning utgjorde ett väsentligt kontraktsbrott. Entreprenören hade också begärt ersättning enligt AB 04 kap. 8 § 7 men gjorde gällande att ersättningen enligt bestämmelsen skulle beräknas enligt slutavräkningsregeln. Hovrätten gick på entreprenörens linje med följande motivering.

Vid en bedömning gjord mot bakgrund av systematiken i AB 04 samt den dispositiva rätt som annars hade gällt, finner hovrätten att [beställarens] obefogade hävning måste anses utgöra ett sådant väsentligt kontraktsbrott som i sin tur berättigat [entreprenören] att häva avtalet. [Beställaren] har inte heller invänt att [entreprenörens] hävning har varit obefogad.

Eftersom [entreprenörens] hävning är ett resultat av [beställarens] kontraktsbrott ska [entreprenören] komma i åtnjutande av den i AB 04 kap 8 föreskrivna rätten till ersättning för den skada bolaget drabbats av på grund av [beställarens] kontraktsbrott. [Entreprenören] har därvid rätt till ersättning för utebliven vinst, det s.k. positiva kontraktsintresset (se motiven till AB 72 s. 249). [Beställarens] obefogade hävning kan likställas vid en avbeställning av arbetena. Det är därför rimligt att beräkna ersättningen för slutavräkning enligt de schabloner som AB 04 i sjätte kapitlet föreskriver vid just avbeställning av arbeten. [Entreprenören] ska därför tillerkännas yrkad ersättning för slutavräkning i enlighet med AB 04 kap 6 § 11 st. 1 (se Andersson och Hedberg, ÄTA-arbeten och ekonomisk reglering enligt AB 04 och ABT 06,2012, s. 141).[1]

I det senare fallet, som är från i år, hade entreprenören inte mothävt. Det anses inte heller nödvändigt för att skadestånd ska kunna utgå. Eftersom en obefogad hävning anses sakna rättsverkan och därmed inte upplöser avtalet kan emellertid en mothävning från entreprenörens sida innebära att avtalet har upphört att gälla vid tidpunkten för mothävningen. I första hand begärde entreprenören i det här fallet ersättning direkt enligt slutavräkningsregeln med motiveringen att entreprenörens obefogade hävning, eller snarare rättshandlingen som sådan, i själva verket utgjorde en avbeställning. I andra hand begärde entreprenören, med stöd av allmänna rättsprinciper, skadestånd på grund av det avtalsbrott som den obefogade hävningen utgjorde. Skadeståndet skulle enligt entreprenören beräknas enligt slutavräkningsregeln. Hovrätten avfärdade förstahandslinjen men biföll andrahandslinjen med följande motivering.

Som hovrätten konstaterat ovan, tar bestämmelsen i ABT 06 kap. 6 § 11 sikte på en annan situation än den som föreligger vid en obefogad hävning. Det talar emot att låta skadeståndsanspråket beräknas enligt grunderna för den bestämmelsen (se även Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 19 december 2019 i mål nr T 401-19).

Enligt hovrätten finns det dock samtidigt goda skäl för att vid skadeståndsberäkningen likställa en obefogad hävning med en avbeställning. En sådan ordning skulle bl.a. förhindra att en part som, mot bättre vetande, företar en obefogad hävning kan försätta sig i en förmånligare ekonomisk situation än om parten i stället hade avbeställt kvarstående arbeten. Att låta den obefogade hävningen likställas med en avbeställning av kvarstående arbeten har också stöd i praxis (Svea hovrätts dom den 14 december 2016 i mål nr T 4686-15), liksom i doktrin (Eilert Andersson och Stig Hedberg, ÄTA-arbeten och ekonomisk reglering enligt AB 04 och ABT 06, 2015, s. 141).

Hovrätten bedömer således att [entreprenörens] skadeståndsanspråk ska beräknas enligt grunderna för ABT 06 kap. 6 § 11.[2]

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett avgörande från 2019 uttryckt en annan uppfattning än Svea hovrätt i de redovisade fallen. I det fallet hade entreprenören mothävt och begärt skadestånd motsvarande det positiva kontraktsintresset. Hovrätten anslöt sig oreserverat till tingsrättens bedömning i den här delen, i vilken tingsrätten anförde följande.

[Entreprenören] har, med hänvisning till [beställarens] obefogade hävning, hävt parternas avtal. Eftersom [entreprenörens] hävningsgrund inte utgörs av någon av de särskilda sådana grunder som pekas ut i ABT 06, är bestämmelsen i kapitel 8 § 7, inte tillämplig enligt sin ordalydelse. Det förhållandet saknar dock egentlig betydelse, eftersom bestämmelsen såvitt nu är aktuellt endast ger uttryck för det som gäller även enligt dispositiv rätt, nämligen att den part som häver ett avtal på grund av motpartens väsentliga kontraktsbrott har rätt till ersättning med det positiva kontraktsintresset.

Svea hovrätt har i dom den 14 december 2016 i mål T 4686-15 gjort bedömningen att när en beställare obefogat hävt ett entreprenadavtal, ska entreprenörens skadestånd beräknas enligt de regler om schablonersättning som gäller för avbeställning av arbeten (se ABT 06 kapitel 6 § 11). Enligt tingsrättens mening kan dock bestämmelsen om beräkning av ersättning vid avbeställning inte anses direkt tillämplig, i en situation när beställaren obefogat hävt avtalet.[3]

Sammanfattningsvis är rättsläget inte helt klart när det gäller hur ersättningen till entreprenören ska beräknas vid beställarens obefogade hävning. Något vägledande avgörande från Högsta domstolen finns inte. De hovrättsavgöranden som finns går i olika riktning och är inte helt övertygande i alla delar. Skillnaderna kan bli betydande beroende på om ersättningen beräknas så att den motsvarar det positiva kontraktsintresset eller enligt slutavräkningsregeln. Om hävningen sker tidigt i entreprenaden, när en mindre del av kontraktsarbetena hunnit utföras och mängden tillkommande arbete är begränsat, kan en beräkning enligt slutavräkningsregeln innebära en förhållandevis hög ersättning till entreprenören. Å andra sidan kan regeln vara fördelaktig för beställaren i vissa fall, exempelvis om entreprenören fått utföra mycket tillkommande arbete och därigenom i någon mening kompenserats för bl.a. utebliven vinst. Sett till de avgöranden som finns bör nog en beställare som överväger att häva ett kontrakt där parterna har avtalat om AB 04 eller ABT 06 ta höjd för att ersättningen till entreprenören kan komma att bestämmas enligt slutavräkningsregeln. Samtidigt är det inte mycket att göra åt saken när avtal redan har ingåtts och hävningsfrågan är ett fullbordat faktum. Därför kan det vara klokt att, som många parter också gör men kanske främst av andra skäl, reglera tillämpligheten av slutavräkningsregeln i avtalshandlingarna.

[1] Svea hovrätts dom den 14 december 2016 i mål nr T 4686-15

[2] Svea hovrätts dom den 4 juni 2024 i mål nr T 2474-23

[3] Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 19 december 2019 i mål nr T 401-19