Vad är en mellandom och vilka fördelar finns?

När tvisten blivit ett faktum och parterna hamnat i domstol finns det ofta en lång rad frågor och oklarheter som måste övervinnas innan parten kan vinna framgång med sin talan. A anger i stämningsansökan varför bolaget har rätt till betalning för exempelvis utförda arbeten eller varför skadestånd ska utgå, B å sin sida framställer i svaromålet invändningar mot att betalning ska erläggas och hänvisar till en rad anledningar. B menar att det är fel i arbetena, det finns motfordringar som överstiger A:s krav, att betalning redan har erlagts och dessutom är kraven preskriberade eftersom de framställts för sent. Därefter fortsätter skriftväxlingen och efter en tid hamnar parterna i tingsrätten för muntlig förberedelse där resten av handläggningen ska planeras. Fråga uppkommer då om det är lämpligt att avgöra en del av målet genom mellandom, antingen genom att part begärt det eller på domstolens egen initiativ

Domstolen tar oftast ställning till och avgör slutligen samtliga frågor i tvisten genom dom, alla parternas påståenden och invändningar prövas då samlat. I vissa fall är det emellertid möjligt att använda institutet ”mellandom”. Genom 17 kap. 5 § rättegångsbalken är det möjligt för domstolen att dela upp handläggningen av målet. Det främsta syftet mellandomsinstitutet ska tjäna är det processekonomiska, dvs. finns det sådana frågor som kan avgöras som innebär att omfattningen av processen och därigenom även kostnaderna minskar? Eller är det rentav så att hela målet kan avslutas genom utfallet vid prövning av en enskild fråga?

Eftersom processkostnaderna, särskilt i komplicerade entreprenadmål, utgör både en stor utgiftspost och en stor risk för parterna framkommer frågan om och hur det är möjligt att eventuellt begränsa parternas kostnader.

Av lagtexten i paragrafens andra stycke framgår att rätten får ge dom över en eller flera omständigheter under förutsättning att detta är lämpligt med hänsyn till utredningen och att dessa delar var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet eller över hur en viss fråga som främst gäller rättstillämpningen ska bedömas vid avgörande av saken.

Ofta är det en av parterna som identifierat och tar upp frågan om mellandom, men det kan även ske ”ex officio” dvs. att domstolen beslutar att en viss fråga ska avgöras genom mellandom. Den resterande delen av målet vilandeförklaras då, inga ytterligare åtgärder vidtas alltså i väntan på att mellandomen vinner laga kraft. 

I det sparsamt gjorda exemplet ovan har B invänt att fordran är preskriberad. Detta innebär att även om A i och för sig kan ha haft rätt att erhålla den ersättning som yrkats så föreligger inte sådan rätt nu under några förhållanden, eftersom kravet har framställts i dröjsmål. A har därför inte rätt att erhålla betalning. Om A har framställt sitt krav för sent behöver inte tingsrätten pröva B:s andra invändningar och målet kan avgöras redan genom att besvara denna fråga.

Ett annat exempel är att A hävdar att B är skadeståndsskyldig, vilket kan innehålla komplicerad bevisföring beträffande omfattningen av skadan och därmed det yrkade skadeståndet. Likt exemplet ovan innebär ett jakande svar på B:s invändning att resterande omständigheter inte behöver prövas.

Eftersom det är parterna som svarar för bevisningen i denna typ av mål måste A som vill ha rätt till betalning eller skadestånd styrka en rad omständigheter, B å sin sida kommer rimligtvis att granska den presenterade bevisningen och framföra invändningar av olika slag och sannolikt även motbevisning. Det kan vara fråga att visst innehåll i fakturorna avser annat än som avtalats, att priset är felaktigt, att fakturor avser sådant som redan är betalt eller att beräkningen för skadeståndet är felaktigt och så vidare.

Vid en samlad prövning av målet i dess helhet måste den inledande frågan om preskription eller skadeståndsskyldighet i och för sig först avklaras, utan att få rätt i den delen har A inga förutsättningar att vinna framgång. Först därefter prövar rätten om A också styrkt att underlagen eller beräkning stämmer, vilket alltså kommer sakna betydelse om domstolen finner att anspråket framställts för sent eller att B inte är skadeståndsskyldig. Det kan sägas att tanken är att genom att pröva en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången i målet, alltså ett partiellt avgörande, ska det bli obehövligt att pröva målet i resterande delar. 

Om A har rätt kvarstår en prövning ”i sak”, dvs. domstolen kommer att ta ställning till kravet som framställts, granska underlag, höra eventuella vittnen och sakkunniga i frågan vid en huvudförhandling.

Har B däremot rätt kan målet i princip avslutas då, om fordringarna A gör gällande var preskriberade finns det inte längre någon möjlighet för A att vinna framgång med sin talan. Även om A då i och för sig har förlorat målet kommer både de egna och motpartens rättegångskostnader vara betydligt lägre än om målet i dess helhet prövats vid en eller flera huvudförhandlingsdagar. Även om tingsrätten inte i sak hade gått vidare till att granska och bedöma underlagen utan nöjt sig vid ett konstaterande att B:s invändning var korrekt har parternas ombud förberett sig själva, sina vittnen och gått igenom frågor samt eventuella motfrågor som kan komma upp. Ombuden har även upprättat presentationer och färdigställa argumentation som omfattar hela målet. Under processens gång har båda parter sannolikt flera gånger upprättat och lämnat in inlagor med tillhörande bevisning som motparten i sin tur yttrat sig över och gett in egen motbevisning.

Det ska dock poängteras att även en mellandom kan överklagas, vilket kan förenas med vissa villkor från tingsrätten, och det resterande målet kan inte prövas innan frågan vunnit laga kraft, dvs. att målet slutligen avgjorts. Kan frågan avgöras ”på handlingarna” dvs. utan att huvudförhandling hålls finns sannolikt stora besparingar mot att avgöra samtliga frågor. Är det nödvändigt med huvudförhandling och eventuella vittnen även i mellandomsfrågan kan detta påverka kostnadseffektiviteten.

Om A vinner framgång genom mellandom, efter eventuellt överklagande, kvarstår fortfarande de resterande frågor inom ramen för den ordinära processen som då ska tas upp med fortsatt handläggning och huvudförhandling. Det är alltså inte helt självklart att den önskade effekten infinner sig. En ytterligare faktor att beakta är att B:s betalningsvilja och möjligheterna att nå en förlikning sannolikt ökar kraftigt sedan det genom mellandom fastslagits att ersättningsskyldighet i och för sig föreligger. Frågan är då inte längre om något ska betalas utan hur mycket. 

Tingsrätten brukar låta parterna yttra sig över frågan innan beslut fattas och det finns goda grunder att noga överväga vilka frågor som ska vara ledande för inställningen till om det är lämpligt att pröva en viss fråga med hjälp av mellandomsinstitutet. Å ena sidan kan det finnas processekonomiska vinster, typiskt sett för den invändande parten men även för eventuella förlikningar. Å andra sidan kan tidsutdräkten och den bevisning som krävs för att avgöra mellandomsfrågan, eventuellt i flera instanser, innebära andra processuella risker och att de tilltänkta kostnadsbesparingarna går om intet. Påverkas bolagets resultat av osäkerheten och eventuella reservationer, kan det finnas risk att motparten går i konkurs under tiden? Det finns både potentiella fördelar och nackdelar, vissa är av juridisk natur medan andra är affärsmässiga.