Utebliven bankgaranti vid småhusentreprenad likställs med utebliven betalning

Högsta domstolen har i ett relativt nytt avgörande (T 2302-24, ”Husbygget och bankgarantin”) fastslagit att en utebliven bankgaranti i en småhusentreprenad ska behandlas som utebliven betalning. Domen innebär att en entreprenör kan få rätt att häva ett entreprenadavtal om avtalad bankgaranti eller annan säkerhet inte lämnats, förutsatt att konsumentens dröjsmål bedöms vara av väsentlig betydelse.

Avgörandet är principiellt intressant eftersom det klargör en tidigare oreglerad fråga i konsumenttjänstlagen och sannolikt kommer att få viss betydelse för hur säkerheter i entreprenadavtal hanteras framöver.

Tvisten rörde uppförande av en byggnad till fast pris enligt standardavtalet ABS09. Enligt entreprenadavtalet skulle konsumenten, före byggstart, ställa säkerhet i form av bankgaranti till täckande av kommande betalningar av kontraktssumman. Bankgarantin syftade till att minska entreprenörens kreditrisk och säkerställa att betalning för utfört arbete kunde erhållas. Trots upprepade påminnelser från entreprenören överlämnade konsumenten aldrig någon garanti, vare sig inför byggstart eller efter att arbetet hade dragit i gång. När några månader passerat utan att säkerheten ställts hävde entreprenören avtalet med hänvisning till att konsumenten var i betalningsdröjsmål.

Den centrala frågan i målet var om bankgarantin skulle ses som en del av betalningsåtagandet och, i så fall, om en underlåtenhet att överlämna garantin skulle förstås som en underlåtenhet att uppfylla betalningsåtagandet. Någon närmare beskrivning av vad som ingår i konsumentens betalningsåtagande framgår nämligen inte av konsumenttjänstlagen.

HD konstaterade inledningsvis att utgångspunkten vid konsumenttjänster är att betalning ska ske först efter att tjänsten har utförts (41 § konsumenttjänstlagen). Vid småhusentreprenader (uppförande eller tillbyggnad av en- eller tvåbostadshus), som det var fråga om i det här fallet, och som inte sällan rör omfattande projekt och stora summor, gäller dock särskilda regler för betalning. För sådana tjänster står det parterna fritt att avtala om att betalning ska ske successivt under entreprenadtiden, men konsumenten har ingen skyldighet att betala för mer arbete än vad entreprenören vid var tid faktiskt har utfört (52 § konsumenttjänstlagen).

HD konstaterade vidare att konsumenttjänstlagen i och för sig tydligt reglerar när betalning ska och får ske, men att lagen och dess förarbeten inte klargör vad som innefattas i skyldigheten att betala. Ledning fick därför sökas i allmänna obligationsrättsliga principer och i vad som gäller för närliggande avtalstyper. Enligt köplagen innefattar köparens skyldighet att betala även att ställa avtalad bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som krävs för att möjliggöra betalning (48 § andra stycket köplagen).

HD ansåg inte att de konsumentintressen som ligger till grund för konsumenttjänstlagen hindrade en analog tillämpning av bestämmelsen i köplagen. HD uttalade därefter att om konsumenten gått med på att överlämna en bankgaranti till säkerhet för sin betalning och sedan underlåtit att överlämna en sådan, ska den underlåtenheten likställas med en underlåtenhet att betala. Det förutsätter dock att betalningsskyldigheten enligt bankgarantin inte innebär att entreprenören har rätt att göra sig betald i vidare omfattning än vad som motsvaras av faktiskt utfört arbete (i annat fall skulle garantin innebära en otillåten förskottsbetalning i strid med 52 § konsumenttjänstlagen).

Efter att ha fastslagit att den uteblivna bankgarantin skulle likställas med ett betalningsdröjsmål tog HD ställning till om dröjsmålet var av väsentlig betydelse för entreprenören. Enligt 46 § konsumenttjänstlagen var detta en förutsättning för att entreprenören skulle ha haft rätt att häva. 

Domstolen konstaterade att dröjsmålet hade varit långvarigt och att garantin skulle ha lämnats redan före byggstart. Garantin avsåg hela kontraktssumman, och att den uteblivit innebar en väsentlig kreditrisk för entreprenören. Konsumenten hade dessutom upprepade gånger lämnat besked om att garantin skulle komma att överlämnas, utan att så skedde. Entreprenören hade å sin sida fortlöpande efterfrågat garantin och hade inte gett intryck av att avstå från den avtalade säkerheten, även om entreprenadarbetena påbörjats trots att garantin inte överlämnats före byggstart. Sammantaget ansågs dröjsmålet vara av väsentlig betydelse, varför hävningen ansågs befogad.

Avgörandet bör göra det enklare för entreprenörer att hantera situationer där avtalad säkerhet uteblir och ger tydligare besked om när ett betalningsdröjsmål ska bedömas vara tillräckligt allvarligt för att entreprenören ska ha hävningsrätt (även mellan kommersiella parter). Samtidigt blir det tydligare för konsumenter att ett villkor om ställande av säkerhet, såsom bankgaranti (som inte sällan är dyrt), kan medföra stora konsekvenser om det inte uppfylls.