Skadebegränsning för n00bs

När snön vräker ner utanför fönstret och det sista julpyntet göms undan i förrådet påminns jag framför allt om första tjugondagen i vår, vid tillfället helt nya, lägenhet. Mitt i granplundringen avbröts jag och min sambo av ett oanmält och ganska akutartat besök från ordföranden i föreningens styrelse. ”Det läcker vatten ner till grannen!” väste han med något vilt i blicken. Därefter följde en grundlig undersökning av alla kranar, slangar och ledningar i vår lägenhet.

Nog var det en vattenläcka alltid och visst kom den från vår lägenhet, närmare bestämt från en trasig slang till vår diskmaskin. Visserligen verkade vi vara skadevållare, men vattenläckan kan ju inte vara så farlig tänkte vi. Vi hade ju inte ens märkt någonting! Problemet var bara att grannen under oss var en dataspelande 22-åring som fokuserade mer på den virtuella världen än på vattnet som droppade runt omkring honom. Varje gång vi satte på vår diskmaskin hade vattnet tydligen flödat fritt och rakt ner i hans lägenhet. 

Grannens innovativa lösning var att fylla vardagsrummet med hinkar och plåtar för att samla upp vattenmängderna. När han till sist (vilket verkar ha varit i samband med att både väggar och tak började bukta inåt) bestämde sig för att felanmäla läckaget hade vattnet runnit genom hans tak i över tre månader.

Upptäckten resulterade i många oroliga nattliga samtal kring ansvarsfrågor, läckageskydd och Säker Vatteninstallation. Det var trots allt vår diskmaskin som varit skadeorsak. Lyckligtvis ledde inte vattenskadan i vårt fall till någon rättsprocess, men vår grannes agerande (eller snarare hans passivitet) väckte ändå en del juridiska funderingar.

Det är en allmän skadeståndsrättslig princip att en part som lider en skada är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna. Inom kontraktsrätten kan skadebegränsningsskyldigheten härledas från bl.a 70 § köplagen, men principen anses gälla även i utomobligatoriska förhållanden. Den bakomliggande rättsekonomiska tanken – att alla parter gynnas av att den totala skadan blir så liten som möjligt – återfinns även i jämkningsregler i bl.a. 6 kap 1 § skadeståndslagen och 4 kap 7 § försäkringsavtalslagen.

Utgångspunkten är att den skadelidande ska handla ekonomiskt förnuftigt på samma sätt som om hen inte hade kunnat påräkna ersättning från motparten. Om den skadelidande inte vidtar nödvändiga åtgärder för att begränsa skadan kan det leda till att rätten till ersättning sätts ner eller helt uteblir. Så snart det står klart för den skadelidande att denne drabbats av en skadegörande handling uppstår alltså en skyldighet att göra vad som rimligen kan krävas för att tillse att skadan inte blir onödigt stor. Vad som rimligen kan krävas beror, som så ofta inom juridiken, på omständigheterna i det enskilda fallet. 

Bedömningen får bl.a. göras utifrån åtgärdernas förväntade effekt, hur enkelt de kan vidtas samt vilka risker och eventuella olägenheter de skulle innebära för den skadelidande. Det krävs dock inte att åtgärden i slutändan visar sig vara den mest optimala. Det är tillräckligt att åtgärden framstod som skälig när den vidtogs (se NJA 2017 s. 9 ”Multitotal”). Om en åtgärd är enkel och billig att vidta och dessutom kan antas begränsa skadans storlek bör skadelidande med andra ord vidta den.

I ett ganska färskt avgörande från Högsta domstolen, NJA 2024 s. 369 ”Flyttstädningen”, har innebörden av skadebegränsningsskyldigheten preciserats ytterligare. I målet hade en husägare anlitat ett städbolag för flyttstädning inför försäljningen av en fastighet. Efter städningen, men innan köparna hade tillträtt fastigheten, upptäcktes att städfirman hade orsakat en vattenskada. Säljaren, som förlikningsvis utgav viss ersättning till köparna, vände sig därefter till städbolaget med krav på ersättning motsvarande förlikningslikviden. 

Högsta domstolen slog fast att den skadelidandes skyldighet att begränsa skadans storlek medför att kostnader som kunnat undvikas i princip inte ersätts. Säljarens rätt till ersättning för förlikningslikviden förutsatte då att säljaren hade tillsett att villkoren för förlikningen framstod som skäliga med hänsyn till bl.a. betalningskravets storlek, skadans natur och tillgänglig utredning. I det aktuella fallet konstaterade Högsta domstolen att säljaren hade styrkt att kostnaden för att åtgärda skadan uppgick till ett högre belopp än förlikningslikviden. Vid tidpunkten för förlikningen fanns det därför anledning för säljaren att anta att det var mer gynnsamt att ingå förlikningen än att driva tvisten i domstol. Mot den bakgrunden ansågs säljaren ha skadebegränsat i tillräcklig utsträckning.

Det kan tyckas svårt eller till och med onaturligt att skadelidande ska agera utifrån skadevållarens intressen, särskilt i mer komplicerade fall. Men om man som skadelidande håller sig till utgångspunkten att agera som om man själv slutligt skulle stå för kostnaderna har man i de flesta fall gjort tillräckligt. Exempelvis bör en beställare i ett entreprenadförhållande, vid felavhjälpande på entreprenörens bekostnad, välja den billigaste metoden som på ett adekvat sätt avhjälper felet. På motsvarande sätt bör du, även om du tillhör den dataspelande ungdomen, omedelbart kontakta styrelsen i din bostadsrättsförening om du märker att det droppar vatten från taket. Skyldigheten att vidta skadebegränsande åtgärder inträder ju så snart den skadelidande får klart för sig att denne drabbats av en skadegörande handling.

I vårt fall ledde det oanmälda droppandet till att vattenskadan förvärrades kraftigt. Bara torkningen tog nästan fyra månader och i vår lägenhet fick ytskikt i både kök och sovrum rivas ut och återställas. Nere hos grannen blev det ännu värre. Om du, precis som vi, misstänker att du har en granne som inte gör vad som rimligen kan krävas (man väljer trots allt inte sina grannar!) bör du försäkra dig till tänderna. Sen kan du i lugn och ro återgå till att städa ut julen. Det har vi gjort.