Några tankar om bevisvärdering av muntliga utsagor i tvistemål

Bevisvärdering är en del av processjuristens vardag. I tvister överväger vi ständigt bevisbördans placering, bedömer vilka rättsfakta som måste styrkas och vilken skriftlig respektive muntlig bevisning som finns tillgänglig. Skriftlig bevisning eftersträvas alltid eftersom det skrivna ordet väger tungt och den skriftliga bevisningen typiskt sett upprättades vid tiden för det tvistiga händelseförloppet. Oftast måste den skriftliga bevisningen dock kompletteras med muntlig sådan i form av uppgifter från ställföreträdare eller vittnen som kan berätta om diskussioner som föregått ett avtal, hur en skrivning i ett protokoll kom till, bakgrunden till en beställning etc. Saknas det skriftlig bevisning eller är innehållet i den knapphändigt och/eller tvetydigt får den muntliga bevisningen avgörande betydelse. 

I Sverige råder fri bevisprövning. Principen slås fast i 35 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken där det framgår att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad som i målet är bevisat. Principen innefattar såväl fri bevisföring som fri bevisvärdering. Att avgöra hur domstolar typiskt sett går till väga i dess bevisvärdering av den muntliga bevisningen är inte helt lätt. Högsta domstolen är nämligen restriktiv när det kommer till uttalanden om värdering av muntliga utsagor och de uttalanden som finns rör främst värdering av målsägandens uppgifter i mål om sexualbrott (se t.ex. NJA 2010 s. 671). Hur utförligt underrätterna redovisar sin värdering av de muntliga utsagorna i tvistemål varierar, men är nog så viktiga att ta till sig för att som ombud kunna tillvarata sina klienters rätt på bästa sätt och för att parter ska kunna bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt krävs i det avseendet i en domstolsprocess. 

Den 17 februari 2026 meddelade Hovrätten för Västra Sverige (mål nr T 7253-24) en dom som väckte vårt intresse eftersom tingsrätten och hovrätten gjorde olika värderingar av den muntliga bevisningen, vilket också fick en avgörande betydelse för utgången i målet.

I den här artikeln skriver vi särskilt om hovrättens avgörande och gör även nedslag i en dom som meddelades av Stockholms tingsrätt i februari 2025 (mål nr T 16179-22) som gällde hävning av en entreprenad avseende markarbeten på Årstafältet i södra Stockholm. Artikeln utgör på inget sätt ett försök till en uttömmande redogörelse i en omfattande fråga utan innehåller endast ett axplock av ett par bevisvärderingsfrågor som var aktuella i båda målen. 

I hovrättsavgörandet hade två bolag ingått avtal om tjänst avseende utförande av elarbeten. I tingsrätten väckte tjänsteutövaren talan mot beställaren av tjänsten och yrkade ersättning för vissa obetalda fakturor. Beställaren bestred bl.a. att de fakturerade beloppen var skäliga och invände framför allt mot antalet nedlagda timmar för utförandet av tjänsten. 

Något av standardavtalen AB 04 eller ABT 06 var inte avtalat och både tingsrätten och hovrätten fann att parterna avtalat om att arbetet skulle utföras på löpande räkning utifrån en timprislista samt att det förelåg rätt till bl.a. övertidsersättning. Någon ytterligare överenskommelse om pris för arbetenas utförande hade inte träffats vilket medförde att priset skulle bestämmas efter en skälighetsbedömning (45 § köplagen analogt). Tjänsteleverantören ålades bevisbördan för de omständigheter som skulle läggas till grund för att det begärda priset var skäligt. 

Den skriftliga bevisningen bestod bl.a. av fakturor med en tidsredovisning som angav vilka personer som arbetat och hur många timmar respektive person arbetat per dag, dock utan att ange vilket arbete som hade utförts. I målet åberopades förhör med 11 personer.

När det kom till den muntliga bevisningen kan i tingsrättens domskäl utläsas att ett stort antal av de hörda personerna som utfört arbetena bekräftade sin respektive nedlagda tidsåtgång och att de gav en entydig bild av ett projekt med brister i beställarens projektering och samordning vilket föranlett merarbete. Någon närmare värdering av förhörspersonerna eller deras lämnade uppgifter framgår inte av domskälen. Tingsrätten bedömde dock att tjänsteleverantören visat att omständigheterna sammantaget var sådana att det begärda priset för arbetenas utförande var skäligt och tjänsteleverantören vann därmed fullt bifall i den delen. 

Hovrätten i sin tur konstaterade att flera av de åberopade förhörspersonerna förvisso hade berättat att det förekommit övertidsarbeten men att uppgifterna var allmänt hållna och att förhörspersonerna bara uttalat sig övergripande om det arbete som hade utförts. Med andra ord saknades detaljer och konkretion i de lämnade uppgifterna. Hovrätten vägde de lämnade uppgifterna mot vissa oklarheter i den ifrågasatta tidsredovisningen såsom ett mycket högt redovisat antal timmar vissa dagar samt att fakturorna innefattade ej preciserad tid för utfört felavhjälpande som elinstallatören ostridigt inte hade rätt till ersättning för. Ingen av förhörspersonerna lämnade några förklaringar till oklarheterna. Därtill, konstaterade hovrätten, så hördes inte alla de personer vars arbetstid tjänsteleverantören krävde ersättning för i målet. Hovrätten ändrade därmed tingsrättens dom och tjänsteleverantören förlorade målet i hovrätten. 

Frågan om värdering av innehållet i förhörspersoners berättelser och avsaknaden av vittnesmål förekom även i Stockholms tingsrätts dom i mål nr T 16179-22. Målet är mycket omfattande och det åberopades förhör med inte mindre än 72 ställföreträdare, vittnen och sakkunniga. 

I domstolspraxis används ibland begreppen trovärdighet och tillförlitlighet när det kommer till värdering av muntliga utsagor. Trovärdigheten kopplas främst samman med den hörde personen och tillförlitligheten till innehållet i den lämnade berättelsen. I Stockholms tingsrätts dom används inte dessa begrepp och värderingen av de hörda personerna redovisas ofta mycket kortfattat. Läsaren får i delar nöja sig med att läsa att tingsrätten bedömt att de uppgifter en förhörsperson har lämnat ger stöd för partens påstående i den delen och att motpartens uppgifter inte motbevisar dem. Regelmässigt har det faktum att en förhörspersons uppgifter fått stöd av andra förhörspersoner eller skriftlig bevisning ansetts stärka vittnesmålet. 

Tingsrätten har dock lyft fram när det funnits skäl att ifrågasätta en förhörspersons berättelse. En sådan bedömning görs främst gällande uppgifter som ett vittne lämnat angående slutsatser som vittnet i efterhand och tillsammans med andra dragit om hur ett visst avtalsvillkor skulle tolkas. Tingsrätten ansåg att dessa uppgifter hade ett mycket begränsat bevisvärde för bedömningen av den gemensamma partsavsikten och syftet med ett visst avtal. 

Det är vidare tydligt att tingsrätten har värderat detaljerade och konkreta uppgifter från personer som gjort direkta iakttagelser betydligt högre än den motbevisning som bestått av förhörspersoner som lämnat generella påståenden med korta och detaljfattiga redogörelser. Exempelvis gjorde beställaren gällande att entreprenören hade brustit i dess kompetens och utförande. Beställarens vittnen gjorde dock endast generella påståenden i frågan medan entreprenörens förhörspersoner lämnade detaljerade utsagor och kunde svara på ingående frågor om hur arbetsmoment faktiskt utförts. Tingsrätten ansåg att entreprenörens bevisning vägde tyngre än bestställarens mer generella påståenden. 

Frågan om avsaknad av muntlig bevisning uppmärksammades även i det här målet och ställdes på sin spets när två personer som borde ha haft kännedom om påstådda utförandefel inte hördes i målet. Det framkom att personerna hade deltagit vid möten med kopplingar till de påstådda utförandefelen. Även viss skriftlig bevisning som beställaren åberopade till stöd för sitt påstående om utförandefel var hänförlig till de personer som inte hördes i målet. Utan vittnesmålen och mot motpartens bestridande och motbevisning i form av vittnesutsagor från de personer som faktiskt utförde arbetena bedömdes påståendena om utförandefel inte styrkta. 

___________

Sammanfattningsvis kan konstateras att värdering av muntliga utsagor i tvistemål inte är en helt enkel uppgift. Det blir särskilt tydligt när man ser de olika bedömningar som tingsrätten respektive hovrätten gjorde av vittnesutsagorna i målet om elarbeten. 

När det kommer till muntlig bevisning måste man alltid komma ihåg att vi har med fysiska personer att göra. Det ställs ofta höga krav på dessa personer som under press förväntas kunna berätta om något som inte sällan inträffade flera år tillbaka i tiden. 

De två målen som vi har skrivit om ovan är olika till sin karaktär i fråga om tvisteföremålens värde, de juridiska frågorna och inte minst antalet förhörspersoner. Ändå kan man se att domstolarna vid bedömningen av innehållet i förhörspersonernas berättelser lyfter samma typer av faktorer som de fäst vikt vid. I båda målen har innehållet och kanske främst detaljrikedomen i de hörda personernas berättelser varit föremål för granskning. Domstolarna har värderat berättelser som varit detaljerade, tydliga och satta i sitt sammanhang högre än generella uppgifter. 

De båda målen belyser också vikten av att den part som har bevisbördan för ett sakförhållande åberopar alla de personer som är relevanta för målet och som har något att tillföra. 

Det krävs noggranna förberedelser för att förhörspersoner på dagen för huvudförhandling ska förmå att på ett detaljerat sätt berätta om de uppgifter som krävs för att styrka åberopade rättsfakta. En uppgift som i teorin kan verka enkel men som i praktiken kan vålla flera olika typer av svårigheter som kan få avgörande betydelse för målets utgång.