När felorsaken är oklar – entreprenörens garantisvar i praktiken

Hovrätten för Västra Sverige har i en dom den 23 mars 2026 prövat en entreprenadtvist om ljudisolering. Målet gällde problem med ljud från en restauranglokal i bottenplan som trängde upp till bostäderna ovanför. Domen ger en tydlig illustration av entreprenörens presumtionsansvar under garantitiden när det är klarlagt att en avtalad funktion inte har uppnåtts, samtidigt som felorsaken är oklar. Den praktiska lärdomen är att en okänd felorsak normalt inte är neutral. Om entreprenören inte kan bevisa ett kontraktsenligt utförande eller göra sannolikt att felet beror på beställaren, ligger ansvaret kvar hos entreprenören.

Bakgrund

Tvisten rörde en totalentreprenad för uppförande av flerbostadshus på Smögen. Kort efter att entreprenaden hade färdigställts och de boende flyttat in i sina bostadsrätter reklamerade bostadsrättsföreningen fel i ljudisoleringen till entreprenören. De boende kunde nämligen höra när det spelades musik i restauranglokalen på bottenplan.

Bland kontraktshandlingarna ingick standardavtalet ABT 06. I entreprenadkontraktet fanns också en särskild vitesklausul. Enligt den skulle entreprenören avhjälpa fel som föreningen skriftligen underrättade entreprenören om inom en månad. Om avhjälpande inte skedde inom den tiden hade föreningen rätt till vite om 5 000 kr för varje kalenderdag som fristen överskreds.

Föreningen gjorde gällande att ljudisoleringen inte uppfyllde de krav som följde av kontraktshandlingarna. Eftersom felet enligt föreningen inte avhjälptes inom den avtalade fristen fortsatte vitet att löpa med 5 000 kr per kalenderdag. Det yrkade vitet för den aktuella perioden uppgick till 5 990 000 kr.

Entreprenören bestred kravet och menade att det inte förelåg något fel eller att felet i vart fall inte berodde på entreprenören, utan på omständigheter som kunde hänföras till beställarsidan.

Vad parterna hade avtalat 

Utgångspunkten för domstolens prövning var vad parterna hade avtalat om i fråga om kraven på ljudisolering mellan restauranglokalen och byggnaden i övrigt. Till saken hör att idén om att inhysa en restaurang i bottenplan inte var en del av projektet från start, utan aktualiserades i ett senare skede av byggprojektet. Anpassningar av lokalen för att kunna inhysa en restaurang där musik kunde spelas beställdes därför av bostadsrättsföreningen som ett tilläggsarbete.

Parterna var oense om vilka krav som gällde för arbetet, bland annat vad ljudklass C innebär. Hovrätten fann att även om utredningen i målet visade att ljudklass C normalt motsvarar DnT,w,50 = 56 dB, hade entreprenören projekterat en teknisk lösning för ljudisoleringen som var bättre än så. Enligt projekteringen skulle ljudisoleringen nämligen klara DnT,w,50 = 65 dB med marginal och Folkhälsomyndighetens riktvärden för ljud från musik i bostäder.

Eftersom entreprenörens projektering blev en del av bostadsrättsföreningens beställning av tilläggsarbetet blev den också en del av kontraktet. Den kom därför att utgöra måttstocken för domstolens bedömning av om entreprenören hade utfört arbetet kontraktsenligt eller felaktigt. Avgörandet är ett tydligt exempel på hur tekniska handlingar kan skärpa ett allmänt funktionskrav till entreprenörens nackdel.

Ljudisolering handlar samtidigt inte bara om att klara ett visst decibeltal. Det har också betydelse vilket ljud som ska isoleras bort. En trubadurkväll och en nattklubbskväll ställer inte samma krav på en bjälklagskonstruktion. Av entreprenörens projektering framgick att konstruktionen tog höjd för mindre musikarrangemang, men inte för verksamhet med hög musik.

Hög musik hade i kontraktshandlingarna definierats som: ”nattklubbsmusik eller annan verksamhet som spelar hög ljudnivå av bastoner”. I övrigt gav utredningen inget tydligare besked om vilken musik som parterna hade avtalat skulle få spelas i lokalen, med mindre än att det i vart fall inte rörde sig om ”dunka-dunka-musik”. 

Mot den bakgrunden fick ljudmätningarna avgörande betydelse. De visade att ljudnivåerna var för höga i förhållande till de krav som gällde för entreprenaden. Det fanns inte heller något i utredningen som gav anledning att frånkänna mätningarna betydelse på grund av hur de hade genomförts eller vilken musik som spelats vid mättillfället. Arbetet ansågs därför felaktigt.

Oklar felorsak räckte inte för att bryta presumtionsansvaret

Enligt ABT 06 kap. 5 § 5 ansvarar entreprenören för fel som framträder under garantitiden. Av kommentaren till bestämmelsen framgår att entreprenören, för att undgå ansvar, måste visa att entreprenaden har utförts kontraktsenligt eller göra sannolikt att felet beror på vanvård, onormalt brukande, beställarens projektering eller något annat som kan hänföras till beställaren. 

Entreprenören, som hade utfört sitt åtagande i allt väsentligt i enlighet med projekteringen, hade även låtit utföra omfattande felsökningsarbeten, bland annat avseende infästningarna i restaurangtaket, och ett antal avhjälpandeåtgärder. Ansträngningarna ledde dock varken till klarhet i vad felet berodde på eller till någon nämnvärd förbättring. Entreprenören gjorde därför gällande att felet måste bero på något annat än entreprenörens egna arbeten, framför allt installationsarbeten som restauranghyresgästen hade utfört i lokalen. Det resonemanget godtogs inte av hovrätten.

Hovrätten konstaterade att det förhållandet att felorsaken alltjämt var oklar inte innebar att entreprenören hade visat att entreprenaden var kontraktsenligt utförd. Det räckte inte heller att peka på tänkbara alternativa orsaker på beställarsidan. 

Hovrätten biföll bostadsrättsföreningens talan fullt ut.

Praktiska slutsatser

Presumtionsansvaret innebär att risken för oklarhet inte bärs lika av parterna. När ett fel har visat sig under garantitiden räcker det därför inte att konstatera att felorsaken är oklar eller att vissa tänkbara orsaker har uteslutits. Entreprenören behöver föra utredningen ett steg längre och lämna en positiv förklaring.