Vad krävs för rätt till tidsförlängning?

Begrepp som ”hinder” och ”hindras” fladdrar ofta förbi i pågående projekt, men sällan finns det tid att stanna upp och göra en total djupdykning av ordens exakta betydelse. Under 2022 publicerades en doktorsavhandling av Marcus Utterström med namnet ”Störningar och tidsförlängning: en entreprenadrättslig studie”. Syftet med avhandlingen är primärt att utreda vilka störningar som kan ge entreprenören rätt till tidsförlängning och att underlätta för parter och domare att systematiskt och konsekvent göra sådana bedömningar. Där finns mycket läsvärt för den vetgirige. Det är väldigt välkommet och välbehövligt med forskning på det entreprenadrättsliga området.

En bestämmelse som behandlas utförligt i avhandlingen är den som reglerar rätten till tidsförlängning på grund av hinder. I bestämmelsen (AB 04/ABT 06 kap. 4 § 3) anges att entreprenören har rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden om han hindras att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av någon av de omständigheter som listas i bestämmelsen punkt 1-5. En fråga som ställs i avhandlingen och som behandlas genomgripande är vad ordet ”hindras” egentligen betyder? Är ordet endast en del av ett större sammanhang eller utgör det ett eget villkor/rekvisit som innebär att hindret måste orsaka en arbetspåverkan på de faktiska arbetena och som är av viss nivå, för att rätt till tidsförlängning ska aktualiseras? Trots att frågan om hinder är central i de flesta entreprenader, finns inte någon definition av vad det innebär att ”hindras” i standardavtalen. Detta är bara ett av flera exempel där en mer utförlig förklaring lyser med sin frånvaro i entreprenadjuridikens värld. Därför är det av stort intresse när tid och eftertanke lagts på de specifika frågeställningar som standardavtalen väcker.

Marcus Utterström konstaterar att begreppet ”hindras” kan tolkas olika. En tolkning är att ordet är ett eget villkor som måste uppfyllas. Dessutom ska förutsättningarna i någon av punkterna 1-5 i kap. 4 § 3 vara uppfyllda. Den andra tolkningen är att ordet ”hindras” bara ska läsas som en del av villkoret om att entreprenören inte kan färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Entreprenören har med en sådan tolkning rätt till tidsförlängning om någon av de situationer som beskrivs i bestämmelsens punkt 1-5 inträffar och entreprenören därigenom hindras att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden, utan något krav på att visa en arbetspåverkan till en viss nivå.

I avhandlingen är slutsatsen att ”hindras” är ett eget villkor som måste vara uppfyllt för att rätt till tidsförlängning ska föreligga. Påverkan på entreprenörens faktiska pågående arbete anses också behöva uppnå en viss nivå. Den nivån anses vara densamma oavsett vilken av punkterna 1-5 i bestämmelsen som behandlas. I avhandlingen undersöks även var nivån av arbetspåverkan ligger.

Det konstateras att arbetspåverkan inte behöver vara så kraftig att arbete inte alls kan utföras (stillestånd), utan att även andra typer av arbetspåverkan kan ge rätt till tidsförlängning. Jämförelser sker å ena sidan mot det köprättsliga kontrollansvaret där höga krav ställs på arbetspåverkan och att den måste vara av ”allvarligt slag” för rätt till tidsförlängning. Å andra sidan hänvisas till entreprenadrättens särdrag och författare inom entreprenadbranschen som i stort inte ställer upp något krav alls på ”arbetspåverkan”. Det ligger visserligen i en entreprenörs uppdrag att klara av att hantera oförutsedda och försvårande omständigheter, men entreprenören har jämfört med vanliga köp begränsade möjligheter att häva avtalet. För att skapa balans i avtalsrelationen behövs därför, enligt Marcus Utterström, flexibla regler där entreprenören kan få rätt till tillkommande ersättning och tidsförlängning när situationen så kräver. Det räcker däremot inte att det blir svårare att utföra arbetet eller mer tidskrävande än vad entreprenören räknat med. Endast ”någon” arbetspåverkan anses vara en för låg ribba. Det överensstämmer inte heller med ordalydelsen i bestämmelsen. Slutsatsen benämns som att ”arbetspåverkan ska vara av sådant slag att arbetena försvåras och entreprenören inte med skäliga åtgärder kan undvika eller överkomma arbetspåverkan”. Det innebär att den del av en försening som hade kunnat undanröjas av entreprenörens skäliga åtgärder inte kan ligga till grund för rätten till tidsförlängning. Det framhålls i avhandlingen att det är ett lägre ställt krav än enligt hinderrekvisitet i den köprättsliga kontrollansvarsregeln.

Vad som är en skälig åtgärd väcker nya frågor i avhandlingen. För vilka rimliga åtgärder kan begäras av entreprenören för att minska eller undvika försening? Det får bedömas från situation till situation. I avhandlingen resoneras kring att skälighetsbedömningen kan påverkas av om avvikelsen beror på beställaren kontra om det inte gör det. Andra faktorer av intresse kan vara entreprenörens kostnader för att överkomma/undvika arbetspåverkan eller om avvikelsen påverkar entreprenaden i övrigt på ett negativt sätt (t.ex. om andra arbetsmoment blir tidsmässigt påverkade). Ett annat förhållande skulle kunna vara vilka resurser entreprenören har tillgängliga.

I avhandlingen tolkas även kommentaren till kap. 4 § 3 där det bland annat anges att entreprenörens möjlighet att begränsa tidsförlängningen genom en rationell användning av de resurser han avsatt för berörd del ska beaktas vid bedömningen av vad som utgör en erforderlig förlängning av kontraktstiden. I avhandlingen anges att skrivningen skulle kunna ge uttryck för att entreprenörer saknar skyldighet att ta till åtgärder som förhindrar en rationell användning av resurser. Texten kan också tolkas som att entreprenörer ska använda resurserna på ett sådant sätt att behovet av tidsförlängning minskas, under förutsättning att det inte orsakar märkbara merkostnader eller andra förseningar. Om arbetet kan planeras så det utförs i annan ordningsföljd och det medför att behovet av tidsförlängning reduceras eller försvinner, samtidigt som sådan omplanering inte medför några kostnader, ska entreprenören göra det. I bedömningen av vad som är skäliga åtgärder för en entreprenör kan vägledning hämtas från kommentaren.

Ett annat konstaterande i avhandlingen är att entreprenörens rätt till tidsförlängning är villkorad av att entreprenören inte vid avtalets ingående borde ha räknat med sådana omständigheter som anges kap. 4 § 3 eller med konsekvenserna av sådan omständighet. Som exempel anges att entreprenören inte bör få rätt till tidsförlängning om denne förutsett att en storm skulle medföra hinder att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Det framhålls att det är insikten om arbetspåverkan på de faktiska arbetena som är relevant för punkt 1-4 (dvs. vetskap om att stormen skulle påverka arbetet och inte bara vetskapen om en storm). När det gäller punkten 5 följer däremot av ordalydelsen att det är själva omständigheten (avvikelsen), i förevarande exempel stormen, som orsakat att entreprenören hindras som entreprenören inte borde ha räknat med.

Vad entreprenören borde ha räknat med kan avgöras med utgångspunkt från vad som är fackmässigt. Vanligt förekommande svårigheter och problem för de arbeten som ingår i entreprenaden bör ges betydelse vid en bedömning av vad entreprenören borde ha förutsett. Möjligen kan högre krav ställas på en entreprenör som har lång erfarenhet av relevant slag och tillgång till relevant expertis än en entreprenör som inte har det. Viss tveksamhet uttrycks dock mot detta i avhandlingen, eftersom det skulle innebära att olika krav ställs beroende på omständigheterna i det enskilda fallet vilket kan minska förutsebarheten för parterna.

Vanligt förekommande hindersituationer behandlas i avhandlingen och bryts ned i delar enligt Utterströms analysmodell för störningar: avvikelse, arbetspåverkan och effekt. Ett exempel är när beställaren i en utförandeentreprenad levererar ritningar för sent jämfört med när ritningarna enligt avtalet skulle levereras (s.k. avvikelse – det avviker från vad entreprenören förutsatt). Det orsakar att entreprenören ”hindras” bestående av att entreprenörens arbeten står stilla i en vecka i väntan på ritningarna (arbetspåverkan som uppnår viss nivå). Det i sin tur orsakar både kostnads- och tidskonsekvenser; en veckas försenat färdigställande av entreprenaden och tillkommande kostnad om 50 000 kr för förlängd etablering (effekter).

Enligt avhandlingen kan rätten till tidsförlängning förenklat sammanfattas enligt följande. Det måste vara fråga om en s.k. avvikelse som faller inom punkt 1-5 i kap. 4 § 3 och som orsakar arbetspåverkan av viss nivå – arbetena ska ”hindras” – och därefter ska hindret orsaka att kontraktsarbetena inte kan färdigställas inom avtalad tidsfrist. Hindret ska alltså leda till en tidseffekt. Entreprenören är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att undvika eller begränsa den tidsförlängningsgrundande förseningen. Den del av en försening som hade kunnat undanröjas av entreprenörens skäliga åtgärder kan inte ligga till grund för tidsförlängning. För punkt 1-4 gäller att det ska vara en arbetspåverkan som entreprenören inte ”bort räkna med” vid avtalets ingående. För tidsförlängning enligt punkt 5 krävs i stället att entreprenören inte borde ha räknat med avvikelsen. Därutöver kommer formaliareglerna om avisering i rätt tid.

Det finns många delar i avhandlingen som är givande. Resonemanget om vilken nivå av arbetspåverkan som krävs (och om det krävs överhuvudtaget) anser vi är särskilt intressant. Det är ett område som är löst i kanterna, där många olika uppfattningar förekommer och diskussioner tenderar att fastna för att det inte finns något fast begrepp att utgå från. Ytterligare av särskilt intresse är att Marcus Utterström vidgar begreppet ”hindras” till att omfatta fler situationer än stillestånd. Med den av Utterström föreslagna analysmodellen, som bland annat innehåller en formulerad definition för arbetspåverkan att utgå från, bör rimligen diskussioner om rätt till tidsförlängning finns eller inte kunna struktureras och även underlättas i pågående projekt.