Hur hanteras en pandemi i standardavtalen?

Krönika av advokaten Elin Schedin, först publicerad i Byggvärlden.

Covid-19 – eller coronaviruset – upptar medierapporteringen. Viruset har en förmåga att sprida sig snabbt och brett eftersom ingen i befolkningen hunnit utveckla immunitet mot den nya virusvarianten. Fler kommer att bli sjuka och behöva sjukhusvård. I en värld där människor har omfattande sociala kontakter och reser mycket är det nästan omöjligt att förhindra smittspridningen. När den väl tagit fart är den svår att hejda ens om man – likt Italien – sätter hela länders befolkningar i karantän.

Efter att inledningsvis ha manat till lugn har Folkhälsomyndigheten den 10 mars 2020 uppgraderat risknivån för spridning av corona inom Sverige till den högsta nivån på en femgradig skala – mycket hög risk för samhällsspridning i Sverige. Alla med luftvägssymtom uppmanas undvika sociala kontakter för att minska smittspridning. Flygavgångar ställs in och det avråds från onödiga resor. Börsen rasar. Hyllorna i matvarubutiker gapar tomma på konserver, hushållspapper och torrvaror – medborgarna har beredskap för karantän.

Den 11 mars 2020 klassade WHO coronavirusets spridning som en pandemi. I skrivande stund, den 16 mars 2020, meddelar Folkhälsomyndigheten att alla i Stockholmsregionen som kan arbeta hemifrån bör göra det.

För ett tidspressat byggprojekt kan konsekvensen av omfattande sjukdomsutbrott eller isolering av arbetskraft bli ekonomiskt förödande. Bygget drabbas också hårt om varutillverkning och leveranser inte fungerar som planerat på grund av smittspridningen. Men vem står egentligen för risken för tidsmässiga och ekonomiska konsekvenser på grund av ett omfattande sjukdomsutbrott?

Det finns ett par bestämmelser i standardavtalen som hanterar frågan. En av dem är den sällan tillämpade hindersbestämmelsen i AB 04/ABT 06 kap 4 § 3 p 3. Den snabba och utbredda smittspridningen av coronaviruset uppfyller nämligen kriterierna för en sådan epidemi som kan ge entreprenören rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden. En annan är kap 4 § 3 p 2 – enligt bestämmelsen kan myndighetsbeslut som bl.a. medför begränsning av arbetskraft ge rätt till tidsförlängning. Bestämmelsen skulle kunna tillämpas vid beslut om karantän. Rätten till tidsförlängning förutsätter att entreprenören faktiskt hindras att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden. Antalet sjukdomsfall eller det faktum att människor befinner sig i karantän måste alltså medföra att entreprenören inte kan hålla kontraktstiden, exempelvis på grund av brist på arbetskraft eller försenade eller uteblivna leveranser.

Entreprenören har däremot inte rätt till ersättning för den kostnad som orsakas genom hindret (jfr AB 04/ABT 06 kap 5 § 4, vilken stadgar att endast kostnad med anledning av hinder som beror på beställaren ersätts). Beställaren och entreprenören får dela på risken för att entreprenaden inte kan färdigställas i tid.

Naturligtvis måste entreprenören också göra vad den kan för att lösa situationen till exempel genom försök att anlita ersättningspersonal, göra täckningsköp för varor som inte kunnat levereras, eller på annat sätt planera om arbetet.

Frågan om rätt till tidsförlängning i entreprenader kan verka betydelselös i en situation där många människor kan drabbas av en potentiellt allvarlig sjukdom. Den sätter ändå fingret på hur beroende vi är av ”business as usual” och på vilka konsekvenser det kan ge i samhället och näringslivet när något omfattande och oförutsett inträffar. Plötsligt blir vi medvetna om vår sårbarhet vid det oväntade. Att reflektera över det är nog klokt vare sig det gäller beredskap för isolering i sitt eget hem eller vid genomförandet av ett entreprenadprojekt.

Elin Schedin

Advokat, AG Advokat