Frihet under ansvar – om svensk rättskultur i coronatider

Krönika av advokaten Anna Brengesjö, först publicerad i Byggvärlden.

Vanligtvis brukar Juristkrönikan handla om saker som varför jurister ställer så många och jobbiga frågor. I dessa tider känns det dock uteslutet att skriva om något annat än coronapandemin.

Hur Sverige hanterar spridningen av coronaviruset är ett ämne som disktureras över hela världen. Det går att tycka mycket om hur vi i Sverige agerar med anledningen av coronaviruset. Oavsett om man tycker att vi gör rätt eller fel går det att konstatera att vi gör annorlunda än andra länder. Medan befolkningen i andra länder har eller har haft utegångsförbud med sanktioner av varierande allvarlighetsgrad, är det många i Sverige som lever sina liv relativt opåverkat. I stället för att sätta hela Sveriges befolkning i karantän har myndigheter och regering vädjat till de svenska medborgarna att ta eget ansvar för att minska smittspridningen. Den svenska strategin för att begränsa spridningen av coronaviruset kan närmast beskrivas som frihet under ansvar. Vi bör stanna hemma om vi är minsta sjuka, jobba hemifrån om vi kan, inte resa om det inte är nödvändigt, hålla avstånd till varandra och tvätta våra händer. I gengäld för att vi håller oss till dessa förhållandevis enkla riktlinjer får vi i Sverige umgås och röra oss fritt där vi bor.

Hur det kommer sig att Sverige har en så radikalt annorlunda coronastrategi än andra länder beror förstås på flera faktorer. En av dessa är kanske den svenska rättskulturen. Hur svenskarna förhåller sig till regler och auktoriteter är något som det har skrivits om en del på sistone. Det tål att poängteras att det rör sig om mycket grova generaliseringar.

Svenskar beskrivs ofta som lydiga och har typiskt sett stor tillit till myndigheter och andra auktoriteter. Om jag ska tillåta mig att generalisera ännu mer har vi en stark statsapparat med kompetenta tjänstemän som byggt upp och upprätthåller förtroendet för myndigheter. Myndigheternas självständighet är grundlagsfäst och svenskarna kan med det som stöd utgå från att ett enskilt ärende hos en myndighet styrs med hänsyn till sakliga snarare än politiska överväganden. Sveriges är dessutom ett av de minst korrupta länderna i världen.

I Sverige finns dessutom en tradition där mjukare tag går före en hårdare linje. Regleringen av arbetsmarknaden är ett exempel på ett område som regleras av avtal och förhandling snarare än lagstiftning. Bruket av myndigheters allmänna råd är något som är talande för vad svensk förvaltning förväntas åstadkomma utan skarpa regler. Folkhälsomyndighetens råd är inte några tips om hur vi ska agera. Råden anger bland annat hur vi bör göra för att uppfylla de – i och för sig osanktionerade men likväl – bindande reglerna om den enskildes skyldighet att förebygga smittspridning som finns i smittskyddslagen. Allmänna råd är inte bindande, men om man väljer att inte göra på det sätt som står i det allmänna rådet ska man kunna visa på att samma resultat uppnås på annat sätt. När Folkhälsomyndigheten ger ett råd innebär det därför i princip att vi ska lyda.

Med utgångspunkt i den här beskrivningen kan stat och förvaltning utgå från att befolkningen gör som man säger, även om det inte sker genom lagstiftning. I utbyte kan Sveriges befolkning utgå från att staten kommer att ta hand om en och fatta korrekta beslut. Tilliten är med andra ord ömsesidig.

Om den svenska rättskulturen innebär att den svenska coronastrategin kommer att fungera återstår att se. Tills vidare kommer åtminstone jag att på ett typiskt svenskt sätt fortsätta att arbeta hemifrån, hålla avstånd och i övrigt följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Anna Brengesjö
Advokat
AG Advokat